Sverige och S:t Petersburg

Nyen och Nyenskans
Kampen om herraväldet över Finska vikens kuster fortsatte med varierande intensitet under följande århundraden. I slutet av 1500-talet erövrade Sverige stora delar av Ingermanland och Estland: 1561 ställde sig Reval under Sveriges krona och tjugo år senare intogs handelsstaden Narva.
År 1595 tvingades Sverige avträda sina erövringar i Karelen och Ingermanland till ryssarna. Men bara några år senare utbröt den s.k. Stora Oredan i Ryssland sedan Ivan IV:s (Förskräckliges) son dött och Ruriks ätt därmed utslocknat på manssidan. Efter femton års stridigheter — under vilka bl.a. Gustav II Adolfs yngre bror Karl Filip (1601–22) var nära att bestiga den ryska tronen — valdes år 1613 furst Michail Romanov (1596–1645) till Ryss-lands härskare. Med honom inleddes Romanov-dynastin, som styrde landet till 1917.
Under den Stora Oredan lyckades svenskarna lägga under sig största delen av Ingermanland och freden som 1617 slöts i Stolbova var den fördelaktigaste i Sveriges historia: ryssarna tvingades avträda Kexholms län och Ingermanland, vilket innebar att Sverige nu behär-skade hela Finska vikens kust från Narva till Karelska näset och att Ryssland var utestängt från Östersjön.
De nya gränsdragningarna gjorde Östersjön mer eller mindre till ett svenskt innanhav och var en enastående triumf för den unge Gustav II Adolf (1594–1632), som i sitt tal till ständerna i augusti 1617 kunde fastslå att det ”skall Ryssen härefter bliva svårt över denna bäcken att hoppa eller springa”.
Vid sidan av Narva, som med tiden utvecklat sig till en viktig transithamn, och Nöteborg, som var Nevans lås vid Ladoga, kontrollerade Sverige nu också flodens utlopp i Finska viken. Där låg — på ungefär samma plats som Landskrona trehundra år tidigare — fästningen Nyenskans, som påbörjats under Karl IX:s (1550–1611) sista levnadsår och färdigställdes under Gustav II Adolf.
I anslutning till skansen grundades staden Nyen, som var tänkt som en nederlagsplats för handeln på Ryssland. Vid sekelskiftet 1700 var invånar-antalet nära 2.000 personer, vilket innebar att den var en av Finlands folkrikaste städer.
Trots den svenska regeringens strävan att göra Nyen till en öppen stapelstad under Sveriges krona blev handeln aldrig särskilt stor; en viktig orsak var att staden aldrig fick det skydd i form av en stark fästning som det utsatta läget krävde. Sedan Karl XII (1682–1718) beslutat att satsa alla krafter på krigföringen i Polen började den ryska armén slå mot de svenska fästena kring Finska viken, och den 1 maj 1703 kunde man inta Nyenskans. Tsar Peter (1672–1725) hade brutit det svenska låset för Nevan och stod äntligen vid målet för sin imperiepolitik: vid Östersjöns stränder. Bara några veckor efter erövrandet lades grunderna till den nya staden S:t Petersburg, uppkallad efter tsarens skyddshelgon aposteln Petrus.

S:t Petersburgs grundande
För att understryka att en ny etapp i rysk historia härmed inletts, beslöt tsaren att S:t Petersburg skulle ersätta Moskva som Rysslands huvudstad. En av Peters viktigaste målsättningar med den nya staden var att den inte skulle likna det för honom så förhatliga Moskva, symbolen för allt barbariskt och bakåtsträvande i Ryssland. Peters ideal var Amsterdam, en rationellt uppbyggd handelsstad vid havet. För att förverkliga sina storstilade och storskaliga planer inbjöd Peter byggnadsmästare från utlandet, främst Italien och Frankrike.
Till skillnad från den gyttriga och eldfängda trästaden Moskva skulle den nya huvudstaden byggas av sten. Under de första åren var omkring 20.000 människor årligen sysselsatta med grund-läggnings- och byggnadsarbeten i staden. De flesta av dem var tvångsrekryterade ryssar och ingermanlänningar, men många var också svenska krigsfångar. De senare var med om att uppföra några av de viktigaste tidiga byggnaderna i Petersburg, till exempel Peterpaulsfästningen och sommarslottet Peterhof.
Svenskarna arbetade inte bara inom hantverk och byggnadsverksamhet utan också inom förvaltningen — som skrivare, räntmästare, sekreterare, med mera. Ett annat svenskt bidrag till uppbyggnaden av det europeiserade Ryssland som Peter ville skapa var just förvaltningskunskap. Centralförvaltningen delades efter svenskt mönster in i kollegier, lokalförvalt-ningen ombildades också i likhet med den svenska, och till och med namnen på en del av ämbetsverken lånades in från svenskan. Denna import av byråkratiskt kunnande spelade en viktig roll för den modernisering av Ryssland som inleddes med Peter den store.

S:ta Katarina församling
Efter freden i Nystad 1721, som berövade Sverige allt hon vunnit i Stolbova hundra år tidigare, normaliserades förbindelserna mellan Sverige och Ryssland. Petersburg var hädanefter en stad som i allt högre grad attraherade utländsk arbetskraft, däribland svensk och finländsk; och nu var det inte längre fråga om tvångsarbete utan om frivillig invandring till en östersjömetropol, vars dynamiska utveckling lovade goda utkomstmöjligheter för den idoge utlänningen. Till denna dynamik bidrog de ryska tsarernas medvetna politik att med förmånliga villkor locka utlän-ning-ar till landet.


Den svenska närvaron i S:t Petersburg är i hög grad förknippad med den svenska församlingen i staden. S:ta Katarina evangelisklutherska församling i S:t Petersburg är stadens äldsta ickeortodoxa församling, grundad samma år som staden själv, 1703. Kring denna församling kretsade det rikssvenska och finlandssvenska livet i Petersburg under mer än två hundra år.
Under de första årtiondena fick församlingen, med sina rötter i 1630-talets Nyen, reda sig utan egen kyrka. Men 1733 fick man en kyrkotomt i stadens centrum, mellan Stora och Lilla Stallhovsgatorna, där man byggde en kyrka, S:ta Anna. Drygt tio år senare splittrades församlingen på grund av konflikter mellan de svensk- och de finskspråkiga medlemmarna och 1769 uppförde den svenskspråkiga församlingen ny kyrka, S:ta Katarina. Denna ersattes i sin tur 1865 av en kyrkobyggnad ritad av Carl Andersson (1826–88), född i Stock-holm men uppvuxen och utbildad i Peters-burg. Denna kyrka står alltjämt kvar på Lilla Stallhovsgatan.
Bland framstående församlingsmedlemmar kan nämnas familjerna Nobel, Bolin, Lidvall och Fabergé, liksom Gustaf Mannerheim. Som mest hade S:ta Katarina församling kring 7.000 medlemmar och på tröskeln till revolutionsåret 1917 drygt 5.000. Verksamheten upphörde 1936, då man tvingades överlämna kyrkan till sovjetmyndigheterna; församlingen återupprättades år 1991.

Vetenskaperna
År 1725 bildades efter västerländskt mönster den ryska vetenskapsakademien, och framstående utländska vetenskapsmän lockades till S:t Petersburg. Under Linnés tidevarv åtnjöt den svenska naturvetenskapen ett betydande anseende och flera svenska forskare var verksamma vid akademien. Till de ordinarie ledamöterna hörde naturforskaren Erik Laxman (1737–96) och astronomen Anders Johan Lexell (1740–84), båda finlandssvenskar, medan Carl von Linné (1707–78) och den svenska vetenskapsakademiens sekreterare Per Vilhelm Wargentin (1717–83) var hedersledamöter (liksom f.ö. också Gustaf III (1746–92), om än på andra meriter). Flera ryska botaniker arbetade också hos Linné i Uppsala och några av den ryska vetenskapens främsta företrädare, däribland universalsnillet Michail Lomonosov (1711–65), valdes in i den svenska systerakademien.
Laxman gjorde resor bortåt Kina och Mongoliet och samlade växter, djur och mineral som Linné var beredd att ”kyssa hans fötter” för att få ta del av. Lexell gjorde som amanuens till Euler d.ä. (1707–83) betydande insatser inom den matematiska astronomin och har t.o.m. fått en komet uppkallad efter sig.
Just inom astronomin kom många svenskar att göra betydande insatser. Observatoriet i Pulkovo utanför Petersburg invigdes 1839 och blev snart ett av världens främsta. Här arbetade flera svenska forskare under andra hälften av 1800-talet. De mest namnkunniga var Magnus Nyrén (1837–1921, verksam vid observatoriet i fyrtio år till sin pensionering 1908, under de två sista decennierna som dess vice direktor. Hans chef var under många år Oskar Backlund (1846–1916), som likt Lexell ägnade sig åt matematiska beräkningar av kometers rörelser. Backlund invaldes i ryska vetenskapsakademien och adlades t.o.m. för sina insatser.

Näringsidkarna
Under större delen av de dryga två sekel som Petersburg var Rysslands huvudstad var den svensk-finska befolkningsgruppen den näst största minoriteten i staden (efter tyskarna). Ändå får det svensk-finska inflytandet inte överdrivas; avgjort större betydelse hade holländare, engelsmän, tyskar och — på konstens och arkitekturens områ-den — italienare och fransmän. De svenska undantagen från denna regel var dock lysande.

Det var på 1800-talet, och särskilt under seklets andra hälft, som svenskar kom att spela en större roll inom ryskt närings- och kulturliv. I och med att Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket kom många finnar och finlandssvenskar att bosätta sig i S:t Petersburg. En annan klar gräns går 1861. Det var då livegenskapen avskaffades, Ryssland kunde börja industrialiseras och järnvägsbyggandet sköt fart. Många svenska företag och privatpersoner såg i Ryssland ett land med betydande möjligheter, rent av ett alternativ till Amerika.

1838 är ett märkesår i de rysksvenska industriförbindelserna. Det var då som Immanuel Nobel (1801-72) flyttade till S:t Petersburg, där han grundade en mekanisk verkstad. Nobels experiment med bland annat minor väckte den ryska regeringens intresse och han belönades ett flertal gånger med betydande penningsummor. Hans stora insats som industriman var uppfinningen av undervattensminor och införandet av nitroglycerin för bergsprängning. Han var också den förste i Ryssland som byggde propellerdrivna ångfartyg, och han anlade Rysslands första valsverk. Två gånger tvingades han dock i konkurs och 1859 återvände han till Sverige.



Immanuel Nobel dog 1872, men hans båda söner Ludvig (1831–88) och Robert (1829–96) drev verksamheten vidare i Ryssland och vidgade den. Den tredje brodern, Alfred (1833–96), växte upp och gjorde sina första vetenskapliga experiment i S:t Petersburg men verkade sedan som bekant huvudsakligen utanför Ryssland. En annan viktig näringsgren var naftaproduktionen vid Kaspiska havet. Bröderna Nobel lade grunderna till den ryska oljeindustrin: man anlade laboratorier, anställde geologer och byggde världens första tankfartyg i Motala i Sverige. För att finansiera detta storslagna projekt grundades 1879 ett aktiebolag, ”Naftabolaget Bröderna Nobel”, Brátia Nobel, allmänt känt under förkortningen Branobel.
Bröderna Nobel hade en stark svensk anknytning men var ett ryskt bolag. Detsamma gällde Odhner, som utvecklade och tillverkade den berömda räknesnurran, arithmometern. Willgodt Odhner (1845–1905) arbetade ursprungligen hos Nobel, som stöd-de utvecklingsarbetet ekonomiskt; efter 1917 etablerade sig firman i Göteborg under namnet Original Odhner.
Årtiondena före första världskriget var den ryska ekonomin inne i en enastående expansionsfas och många utländska storföretag drogs till landet. Till de svenska firmor som lockades av de förmånliga investeringsvillkoren hörde ASEA, Alfa-Laval, SKF och inte minst L.M. Ericsson, som anlade en stor telefonfabrik i S:t Petersburg och ett tag övervägde att flytta hela sin verksamhet till Ryssland. År 1910 var företrädare för dessa företag med om att grunda ”Svenska föreningen i S:t Petersburg”, vilket säger en del om den svenska industriella närvaron i staden. När bolsjevikerna grep makten 1917 beslagtogs de flesta företagens tillgångar och den löftesrika ekonomiska utvecklingen avstannade.

Konsterna och arkitekturen
Vid sidan av de ekonomiska förbindelserna mellan länderna fanns det också kulturella band.
I slutet av 1700-talet verkade två betydande svenska konstnärer i den ryska huvudstaden: den ene var Alexander Roslin (1718–93), särskilt inbjuden av Katarina den stora, som målade ryska aristokraters porträtt, inte minst kejsarinnan själv. Den andre var Benjamin Patersen (1750–1810) från Varberg, som gjorde sig känd för sina vyer från Petersburg. I själva verket är det tack vare honom som vi i dag kan göra oss en så tydlig föreställning om hur staden såg ut i slutet av 1700-talet.
Ett verkligt bestående avtryck i den ryska kulturhistorien har lämnats av Pehr Christian Johansson (1817–1903), framstående balettdansör och sedermera lärare vid Mariateatern. Prima ballerinor som Anna Pavlova, Tamara Karsavina och Matilda Ksjesinskaja var alla elever till Pehr Christian Johansson från Stockholm och har intygat hans betydelse för dem.
Arkitekten Carl Andersson har nämnts. Vid sidan av den svenska kyrkan och församlingens hyreshus ritade Andersson ett flertal andra fastigheter i staden och ses som en viktig representant för det sena 1800-talets eklektiska stil. En mer betydande arkitekt var dock hans yngre kollega Fredrik Lidvall.
Fredrik (eller Fjodor) Lidvall (1870–1945) var född i S:t Petersburg som ett av åtta barn till skräddarmästare Johan Petter Lidvall, utvandrad från Norrland i mitten av 1800-talet och sedermera rysk hovskräddare. Fredrik valde att utbilda sig till arkitekt vid Konstakademien i S:t Petersburg.
Fredrik Lidvall var en av S:t Petersburgs främsta arkitekter och ses som skaparen av den petersburgska jugendstilen inom arkitekturen. Med utsökt känsla för stadens klassiska arv utarbetade Lidvall en byggnadskonst som på ett lysande sätt förenar en försiktig art nouveau med nyklassicism — hotell Astoria, uppfört 1912, är ett utmärkt exempel.
Svenskarna i S:t Petersburg höll gärna samman och hjälpte varandra med beställningar. Så till exempel hade familjen Nobels första residens ritats av Carl Andersson. Senare kom Nobels fastigheter att ritas av Lidvall.
Till Lidvalls mästerverk hör, vid sidan av Astoria, ett komplex av bostadshus vid Kamennoostróvskij prospekt 1–3, och Azov-Donbanken på Morskaja-gatan. Efter 1917 tvingades Lidvall i emigration och slog sig ner i Stockholm, där han ritade flera fastigheter.
En annan ledande svensk petersburgsfamilj var Bolin, hovjuvelerarna på Morskaja 10 — firmanamnet står alltjämt att läsa på fasaden. Bolins, som verkat i S:t Petersburg sedan 1830-talet, var vid sidan av Fabergé den främste juveleraren i huvudstaden.
Andelen finländska och svenska juvelerare, guld- och silversmeder i S:t Pe-tersburg var över huvud taget häpnadsväckande stor: år 1840 var t.ex. 561 smeder medlemmar i finska och svenska församlingarna. Det var en fjärdedel av alla verksamma i brans-chen.

Lenins stad blir åter Peters
Vid första världskrigets utbrott 1914 bodde c:a 200.000 utlänningar i S:t Petersburg, vilket motsvarade en stad av Helsingfors’ storlek. Inom några år efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 hade de flesta utländska medborgare flytt staden. Hösten 1918 bröt Sverige de diplomatiska förbindelserna med Ryssland. När de återupptogs 1924, hade Moskva åter blivit rysk huvudstad. Förflyttningen av huvudstaden i kombination med Ryssland allmänna politiska och ekonomiska isolering gjorde att Petersburg — efter Lenins död 1924 omdöpt till Leningrad — efter hand förlorade sin betydelse som industri- och kulturstad. I slutet av 1950-talet öppnades Leningrad för utlänningar igen.
Det var dock först med kommunismens fall som förutsättningar skapades för en reell utveckling av de ekonomiska och kulturella förbindelserna mellan Petersburg och omvärlden, och under de senaste åren har allt fler svenska företag loc-kats till staden.
I början av nittiotalet renoverades det anrika Hotell Europa av det svenska byggföretaget SIAB, och Skanska (ett av de svenska företag som var verksamt i Petersburg före revolutionen) färdigställde våren 1996 ”Sverigehuset”, inrymt i det gamla svenska församlingshuset från 1865, ritat av Carl Andersson. En stor del av huset upptas av svenska konsulatet och resten av fastigheten upplåts som kontorslokaler. Efter sjuttiofem års isolering börjar S:t Petersburg återfå sin forna ställning som en av Östersjöns viktigaste städer. Lenins stad har åter blivit Peters, och den vision som en gång styrde Peters verk sätter åter sin prägel på Nevametropolen.
BENGT JANGFELDT
2003-09-01

BILDTEXTER
1. VY ÖVER S:T PETERSBURG, MÅLAD AV BENJAMIN PATERSEN 1797.
2. S:TA KATARINA KYRKA, RITAD AV CARL ANDERSSON
3. NOBELS KONTOR OCH RESIDENS I NORRA DELEN AV S:T PETERSBURG, RITAD AV CARL ANDERSSON